"Att måla är som att pendla mellan himmel och helvete"- om Johan Carlstens måleri

När jag läste konsthistoria i Lund under 1970-talet fick vi veta av våra professorer att det var bäst att vi höll oss borta från konstnärerna. Deras egna utsagor om det egna konstnärskapet var inte mycket värda. Enligt den akademiska disciplinen fanns det anledning att vara skeptisk till konstnärernas intentioner och tillämpa en sund källkritik till allt vad konstnärerna hade att säga om sina verk. Enligt professorerna var anledningen att de uttalade sig i en form av uppblåst självförhärligande som syftade till att förbättra sin egen konstnärliga status.

Eftersom jag var yngst på institutionens doktorandseminarium och institutionens ”enfant terrible” valde jag att inte lyssna på mina professorer. Istället för att fjärma mig från konstnärerna valde jag att bli bekant med dem. Det råder ingen tvekan att konstnärerna har lärt mig mycket mer om konst än vad akademikerna någonsin gjort. Konstnärerna hade mycket spännande att säga om sitt eget verk, som jag har samlat i en antologi med titeln ”Konstnären som kommentator men också om andra konstnärers verk”. Det gäller inte bara de samtida kollegorna, utan även historiska föregångare. Jag hade tur som fick en verbalt artikulerad konstnär, Ola Billgren som min mentor. Kanske var det detta, som fick mig att välja en bana som utställningsmakare snarare än akademiker. I rollen som curator får man arbeta tillsammans med konstnärerna och inte bara med deras verk.

Johan Carlsten har jag känt under en lång rad av år och varje gång vi mötts har vi pratat om konst och haft spännande diskussioner, men jag har aldrig vetat att han också målade. Jag borde kanske ha anat det, men hans historia rymmer både galleristens och kommunikationsexperten, vilket kanske lurade mig att tro att hans konstkommunikation var en professionell åkomma. Nu vet jag bättre.

Häromdagen fick jag ett mail från honom där han skrev lite om sitt måleri: ”att måla är att pendla mellan himmel och helvete”. Det är en formulering som kanske kan sägas vara något av en kliché som man ibland slänger ur sig lite till mans när man skall beskriva en existentiell livssituation. Men när man fördjupar sig lite mer i Carlstens måleri blir man varse att formuleringen är välfunnen och att hans måleri har en fundamental dualism som inte nödvändigtvis är förbunden med den komplicerade process som måleriet utgör. Visst är det svårt att måla, men att beskriva den måleriska processen som himmel och helvete är nog en överdrift. Däremot finns det innehållsliga aspekter i Johan Carlstens måleri som pendlar mellan dessa båda ytterligheter.

Johan Carlsten arbetar med tre olika medier som hos de flesta konstnärer är nära besläktade, men hos honom kan man vid en första anblick märka stora skillnader. Det är måleriet som har något av en särstillning medan hans verk utförda i mixed media och grafik har en närmre släktskap med varandra. Trots deras väsenskilda utseenden och yttre olikheter finns det en röd tråd som genomsyrar hela hans konstnärskap i form av en innehållslig aspekt som går utöver måleriets estetiska frågor om färg och form.

Under hela 1900-talet har det pågått en kamp mellan två olika måleritraditioner som har varit varandras motsatser. Å ena sidan har det funnits en andlig tradition som har strävar efter ett rent måleri som transcenderar den fysiska verkligheten och bejakar tillvarons metafysiska sida. Den andra traditionen är en s.k. realistisk tradition som hävdar att konsten skall vara förankrad i den moderna verkligheten och dess artefakter. I sitt arbete med collaget var Picasso och Braque föregångare genom sin vilja att inlemma fysiska spår av verkligheten direkt på duken. Denna tradition har sedermera resulterat i assemblage, combine paintings och installationer som fyller upp gallerirummet med sin fysiska närvaro.

I Johan Carlstens mixed media verk är ursprunget ofta redan existerande bilder som har tagit ur sitt sammanhang och vars ursprung inte alltid är så lätta att koda. Men det framgår klart att det inte är en enhetlig bildvärld. I och med masskulturens framväxt under femtiotalet och dess utveckling under sextiotalet löstes alla gränser mellan olika kulturella nivåer upp en gång för alla. I popkonsten som fick sitt genombrott i slutet av femtiotalet blev det plötsligt möjligt att blanda finkultur och masskultur i en ny kulturell kökkenmödding som ibland fick närmast surrealistiska undertoner inte minst i popmusiken där det psykedeliska skivomslagen blev en radikal form av kulturella överlappningar.

Men Carlstens bilder är knappast besläktade med popkonstens hard core tradition med Andy Warhol i spetsen. Hans släktskap ligger närmare konstnärer som Jim Dine och Richard Hamilton, men också här finns det en avsevärd skillnad. Både Dine och Hamilton infogar sina massmediabilder i en målerisk struktur som har sina rötter i en personlig uttrycksvilja. På detta sätt integreras förlagorna i en bearbetning som inte har mycket med en målerisk och expressiv princip att göra som var en vanligen förekommande konstnärlig hållning när man vill antyda att konstnären hade ett personligt förhållningssätt till massmediernas bildvärld.

I Johan Carlstens mixed media kan man finna spår av collagets princip, men istället för att reproducera redan existerande bilder direkt i konstverket överför Carlsten dem via ritfilm till underlaget. Carlstens måleriska bearbetningar är mera destruktiva, där man anar att han har gått hårt åt bilden med olika verktyg på ett ganska brutalt sätt där man ibland kan nå gränsen där bilderna förstörs. Man kan få en känsla av att konstnären har en ambition att radera ut bilderna och de minnen som de är förbundna med. De bilder som förekommer i Carlstens mixed media känns aldrig särskilt samtida. De ger snarare en antydan om en förfluten tid. Jag har inte forskat närmare i bildernas ursprung, men kan ändå konstatera att de härstammar från tidsepoker som pendlar mellan antikens klassiska ideal och fram till den moderna tiden, i form av det förra seklet som ibland kallas 1900-talet. Här förekommer både referenser till 20-talets dekadens men framför allt till fyrtio och femtiotalets föreställningsvärldar. Man kan av klädedräkten och bildernas retorik ana deras ursprung i filmvärldens bild av Andra världskriget dramatiska existentialism. Men här finns också den mera glättiga bilden av femtiotalet utvecklingsoptimism som Carlsten har manifesterat i pin-up bilder som ger en antydan om masskulturens intresse för kulturens successiva sexualisering.

Det kan inte tydas på något annat sätt än en vilja att glömma det förflutna. Uppenbarligen finns det traumatiska minnen som ständigt gör sig påminda i Carlstens minnesbank med en ständigt pågående upprepning som ibland kan bli monoman.

I Johan Carlstens måleri tycks det förflutnas demoner (för att tala med Ingmar Bergmans språk) ha tonats ned till ett minimum. Hans målningar har i likhet med hans mixed media blivit utsatta för en intensiv bearbetning där färgen har gnidits och gnuggats in i bakgrunden på ett monomant sätt till en abstrakt färgyta som är svår att uppleva som destruktiv, även om en taggtråd vandrar över målningens yta så blir målningarna aldrig såriga. Tvärtom kan man uppfatta dess måleriska kvaliteter som hemmahörande i en romantisk tradition där naturen och dess sensuella kvaliteter inte frammanar en fysisk verklighet i form av ett landskap, utan snarare ett mentalt landskap. Det finns fortfarande spår av ett sargat psyke i dessa bilder, men det övervägande känslomässiga tillståndet är en slags melankoli snarare än en dystopi. Målningarnas framstår som arketypiska bilder av ett psyke, där naturens enkla element i form av stenar eller pinnar framstår om byggstenar i ett försök att finna ett språk eller en struktur i tillvarons kaos. I några målningar finns till och med en ambition att bestiga den stege som leder upp till himlen och som i den mänskliga arketyp läran har kommit att representera den metafysiska dimensionen eller konsten som en andlig verksamhet. Det finns med andra ord förhoppningar i Johan Carlstens måleri att använda måleriet som ett terapeutiskt medel för att lära känna den egna personlighetens gränser, inte bara i den fysiska verkligheten, utan också den andliga dimensionen i människans personlighet. Det är mot denna bakgrund det blir begripligt att han beskriver måleriet som en resa mellan himmel och helvete. Det är med andra ord inte bara en metafor utan en mycket faktisk realitet i hans måleriska ambitioner. I det avseendet uppskattar jag Johan Carsten som en uppriktig målare med en hög ambitionsnivå för sitt måleri.

Bo Nilsson
Konsthallschef


Stegen, taggtråden, stenen

Johan Carlstens måleri kräver inte uppmärksamhet med färgexplosioner och spektakulärt innehåll, utan suger tag i betraktaren genom sin skönhet och gåtfullhet. Dallrande träder motiven fram ur dukarnas murriga dunkel, men når aldrig fullständig skärpa; gåtans lösning befinner sig allra längst fram på tungspetsen, men vägrar låta sig formuleras med en enkel sentens. Det gör att man gärna återkommer till målningarna. Vad var det jag såg i den här förra gången? Vad ser jag nu? Är den svarta gestalten som böjer sig över barnet en kvävande och begränsande kraft? Eller representerar den trygghet och kärlek? Eller kanske omsorg och omhändertagande som övergått i överbeskydd och kontroll?

 

Stenar, stegar och taggtråd är återkommande objekt i Carlstens bildvärld. Klassiska symboler, men ingalunda entydiga. Stenen är tung och hård – ett föremål från tidens början som representerar kontinuitet, trygghet och fasthet. Men Carlstens stenar har också något lätt över sig, något heliumfyllt. Är de tyngdlösa? Eller befinner de sig i tyngdlöshet?

 

Stegen står för uppåtrörelse. Personlig utveckling, nyfikenhet på det okända, mod och kraft att gå vidare. Men också strävan att förenas med andra människor. På en av målningarna är träet som stegen är tillverkad av förkolnat. Antyder Carlsten att det inte är mödan värd att försöka klättra? Att varje försök är dömt att misslyckas? Ingalunda. Klättra på – stegen finns där. Men var medveten om att den kan vara bräcklig. Handla utifrån de rådande omständigheterna. Och om stegen är helt bränd och oanvändbar; se dig om efter en trappa…

 

Carlsten söker inte medhåll eller ruggdunkningar, utan erbjuder betraktaren möjlighet att reflektera över laddade frågor som utanförskap, tabun, jantementalitet, velighet och luthersk återhållsamhet – alla former av psykologiska och sociala bojor som begränsar människan och hindrar henne från att blomma ut. Precis som taggtråden både kan ses som något som spärrar in och utestänger människan, kan den också ses som en rosenbuske som står i begrepp att slå ut.

 

Tor Billgren
Konstkritiker

feedback